Recension: ”Europas skam” av Lisa Bjurwald

Vi har läst Lisa Bjurwalds bok ”Europas skam” och även ett större antal recensioner av denna. Den mest relevanta och genomtänkta recensionen publicerades i Dagens Nyheter och skrevs av Lars Linder. De flesta andra recensioner säger mest oj vad otäckt det är med alla otäckheter. Ja tyvärr. Så blir nog ofta reaktionen hos en recensent som inte har läst några andra böcker i ämnet. Det är väldigt synd men inte alltför ovanligt när det gäller att skriva om det som kallas nationalism, högerpopulism, högerextremism etc.

Tyvärr är även boken delvis av den karaktären. Lisa Bjurwald har träffat ett stort antal människor i olika rörelser i Europa. Hon är journalist med det är tyvärr inte ett spännande välskrivet reportage. Hon har också jobbat för Expo som ofta gör genomarbetat research, men researchen är heller inte särskilt välgjord. Det finns massor av organisationer i Europa och det är inte begripligt varför Bjurwald just träffar just de hon gör.  Sådana frågor ställer man kanske inte om det är ett reportage där författaren drar runt i Europa, men boken har ett pedagogiskt upplägg med kapitel om islamofobi och antisemitism. Och på slutet försöker Lisa Bjurwald att lista åtgärder mot de högerextrema.

I slutet får vi också veta att hon tycker att Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius är feg. Han tar inte tillräckligt tydligt ställning mot SD, tycks hon mena. Men hon säger ingenting om den roll han har som politisk reporter på en dagstidning. Han är inte politiker eller ledarskribent. Det är tråkigt med så slängiga kängor i en bok som fått väldigt mycket reklam i förväg. Tyvärr känns bokens upplägg lite passé. Expo hade tidigare en inriktning där allt ont skulle jämföras med nazismen. Särskilt efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har Expo klivit vidare och man studerar nu verkligheten som den ter sig just nu tydligare och har slutat att reflektera allt i den tyska nazismen. Det känns som att Lisa Bjurwald är kvar i det gamla sättet att se på omvärlden.

Uppenbarligen var vi på samma föredrag med Carsten Jensen förra våren. Det var just Carsten Jensen som fick oss att vilja berätta om Sverigedemokraterna nu och här, utan referenser till en annan tid. För Jensen varnade tydligt för att förbereda sig för krig som redan hållits. Risken är stor att om man enbart letar efter det man redan vet hur det ser ut så missar man det som verkligen sker.

Lars Linder uttrycker det så här i sin recension:

Något i själva Expo-metoden slår då slint. Hörnen är inte längre så dunkla, och försöker man som förr rycka masken av fascisterna är risken att vi tror oss känna igen gårdagens nyheter – men missar dagens.

Min sympati och respekt för det Lisa Bjurwald vill få oss att se kunde inte vara större, men ju längre jag följer henne på resan, desto mer saknar jag en samlad, klar analys av hela detta växande, diffusa fält av missnöje, antielitism, populism, politikertrötthet, nationalism, extremism – och ja, även tvättäkta rasism. Av den stora sättningen i det europeiska hus där en social och ekonomisk inbromsning skapar frustrationer i bottenvåningen och opportunistiska politiker i den eleganta vindsvåningen.

Det europeiska missnöjet söker sin politik, postrasismen söker sitt folk. Det är illavarslande och livsviktigt att följa, men kanske ännu angelägnare att förstå.

Geografin har förändrats. Det här är inte Weimar.”

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Recension: ”Europas skam” av Lisa Bjurwald

  1. Ping: Bok: Europas skam | Chogoling

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s