Om att påverka andra människor/känna ansvar för effekter

Alexander Bengtsson från Expo Utbildning skriver i ett intressant blogginlägg om att ta ansvar för vad man gör. Att se vilka effekter ens agerande kan få i förlängningen. Vi är journalister – men inte anhängare av den så kallade konsekvensneutraliteten – läs gärna Per Svenssons artikel i Axess om ”konsekvensneutralitet” och Sverigedemokraterna. Att inte propagera för denna princip innebär att erkänna att allt vi skriver kan påverka omgivningen, på något sätt, och att varje person måste fundera på om man kan leva med konsekvensen av sitt agerande. Det handlar så klart inte om att av politiska skäl inte skriva det man vet, det skulle vara tvärt emot allt vad vi som journalister står för. Nej, det handlar om moral – varje skribent måste tänka sig för innan hen skriver om personer, om rättsfall, om sådant som kan ge människor farliga idéer  – om droger, om självmord, om våld. Det handlar också om att man tar ställning för demokratin, för mänskliga rättigheter och mot rasism. Det handlar om att kolla källor otroligt noga och aldrig gå med på att publicera innan man hittat oberoende stöd från flera källor när det handlar om något som eventuellt kan leda till uppvigling eller hets. För ord är aldrig neutrala – ord kan få andra människor att begå våldshandlingar.

Vi har sedan länge känt frustration över hur antirasiströrelsen kopplats samman med våld. Vi har inte kunnat delta i sammanhang där människor som förespråkar och använder våld finns med. Vi har också varit extremt kritiska till de grupper som i första hand inriktar sig på att störa och bråka istället för att ta debatter eller ordna egna lagliga manifestationer. Att blåsa i en vuvuzela när Jimmie Åkesson håller tal är inte acceptabelt, någonsin. Att blåsa i vuvuzelan innebär att man inte erkänner alla människors rätt till yttrandefrihet, en grundlagsskyddad rätt, det innebär också att man hetsar. Om Jimmie Åkesson säger sådant i talet som går utanför yttrandefrihetens gränser ska han polisanmälas och utredas, inget annat gäller.

Sverigedemokraterna brukar – som Alexander Bengtsson skriver på sin blogg – lägga skulden på hela etablissemanget när en av deras politiker misshandlas. Man hävdar att få politiker tar avstånd från det våld de utsätts för. De har ofta rätt i den kritiken. Alltför få har varit tydliga i att ta avstånd från våldet. Men sedan är det inte självklart att dra slutsatsen att hård kritik mot SD:s politik ligger bakom våldet.

Vi tyckte också det var helt fel att demonstrera på Mynttorget utanför riksdagen när SD valts in. Att göra det är att demonstrera mot demokratin. Men det betyder inte att man inte har rätt att känna förtvivlan och rädsla för ett parti som man uppfattar står för en syn på människor som man aldrig kan acceptera. Därför kände vi förståelse när det kallades till demonstration på Sergels Torg. Vi blev tillfrågade av vänner om vi skulle följa med, men tackade nej eftersom vi trots allt inte stödde demonstrationen. De som frågade oss var människor som sympatiserar med alla riksdagspartierna – från vänstern till moderaterna. De kände frustration och ville gå på denna manifestation mot rasism, en demonstration som inte handlade om att störa Sverigedemokraternas möten eller liknande.

Det var den demonstrationen som Eva Brunne gick förbi och som hon berättade om i Storkyrkan. Det var den predikan som fick Sverigedemokraterna att resa sig upp – Björn Söder, som satt mitt emot kungen, reste sig mitt under predikan och gick ut, i protest mot Stockholms biskop.

Efteråt sa Sverigedemokraterna att Eva Brunne tagit ställning för våldsbejakande extremism. Jag har efteråt förstått att några talare uttryckte sig på ett klart olämpligt sätt. Men det var inget vi kände till skulle ske under samlingen. Och att SD:arna är känsliga efter att ha utsatts för så mycket våld, det förstår vi också. Rädslan de känner är inte obefogad. Men just den demonstrationen kan ändå inte rakt av jämföras med våldsamma olagliga våldsdemonstrationer.

Mitt i allt detta har vi talat med ett flertal Sverigedemokrater som inte velat gå med på ens en sekund att deras agerande någonsin skulle kunna få någon negativ effekt. Vi har hört hur de har sagt att det är etablissemanget som säger att de är rasister, och när de blir kallade rasister så finns risken för att de blir utsatta för våld. Men när någon av deras sympatisörer utför ett våldsdåd finns ingen koppling till dem. Precis som det enligt Björn Söder inte finns någon koppling till honom när Nordisk Ungdom attackerar den flyktingsförläggning vars boende han spridit rykten om. Precis som Björn Söder argumenterar nu argumenterade alla de vi frågade i somras när vi intervjuade för vår bok.

Logiken är som följer. En person som begår ett våldsbrott eller som hotar en annan person är inte sverigedemokrat. Sverigedemokrat är man om man ställer sig bakom hela partiprogrammet. Gör man det inte är man inte sverigedemokrat och då har Sverigedemokraterna inget ansvar för vad den personen gör.

I fallet Björn Söder så hade han vidarebefordrat information från en sajt som är känd för att bland annat vara antisemitisk. Inte bara Söder gjorde det, även Kent Ekeroth och Erik Almqvist twittrade vidare Fria Tiders artikel. Fria Tider läses främst av människor som är kritiska till SD och sympatiserar med Nationaldemokraterna. Ted Ekeroth, Kent Ekeroths tvillingbror, har tidigare tagit tydligt avstånd från sajten på grund av dess antisemitism. (Ted och Kent har judisk bakgrund och är starka Israelvänner). När tre riksdagsmän vidarebefordrar material från en sådan sajt ger de det stöd, den får uppmärksamhet, den blir accepterad och mindre avvikande. Det blir helt enkelt mer ok att läsa sajten, inspireras av den och ja, i det här fallet var det ett gäng som tog artikeln till grund för att ge sig på en flyktingförläggning.

Sverigedemokraterna tar inget som helst ansvar för att saker de säger eller rykten de sprider kan få negativa effekter, att det kan leda till våld, eller att oskyldiga pekas ut för brott. De tar inte ansvar för att de deltar i de nätattacker som pågår ständigt mot enskilda, där människor utsätts för hot, smädelser och förakt. De tar inte ansvar – de bryr sig över huvud taget inte om detta – eftersom de tycker det är helt på sin plats att enskilda drabbas av andra människors agerande, om de tillhör en grupp SD inte tycker om. Vi och dom är en nödvändig uppdelning, som Jimmie Åkesson sa så många gånger i samtalet med Eva Brunne i Engelbrektskyrkan för ett tag sedan.

Erik Almqvist har inte uppmärksammats i detta. Men han har fortsatt att försvara att man kan lita på Fria tider. Enligt honom är det samma sak att sprida länkar till artiklar från FT som från Aftonbladet. Aftonbladet är lika hemsk som FT, enligt Almqvist, AB är nämligen ”svenskfientlig”, vilket enligt honom är lika illa som att vara antisemitisk.

Aftonbladet är en kvällstidning, visst. Men det är en kvällstidning som faktiskt arbetar journalistiskt, där grundar man sig inte på en källa när man skriver en artikel. Björn Söder fortsätter nämligen att tycka att FT är journalister när de hävdar att de har talat med en förälder som påstår att polisen inte tagit upp vad som egentligen skett och inte har med det i polisanmälan. Det är en utsaga från en helt förståeligt upprörd förälder, men någon gruppvåldtäkt mot ett par 11-åringar av 20 unga män har inte inträffat. Däremot har cirka sju ynglingar betett sig rysligt illa!

Dessa flickor har blivit utsatta för sådant som jag också utsattes för i den ålder i en stad där det inte fanns några invandrare. Jag blev tafsad på, klämd på, intryckt i väggen, till och med nedtryckt på marken med en kille ovanpå som klämde på mina bröst medan han tryckte sitt kön mot mig. Men på den tiden sa man ingenting.

Då teg man som flicka, nu uppmärksammas övergreppen och det är ett fantastiskt framsteg. Förhoppningsvis kommer pojkarna att dömas för det de faktiskt utsatte flickorna för. Men de ska inte dömas för något de inte gjort, och de som inte deltog ska definitivt inte dömas, inte av vare sig rättsinstans eller pöbel.