Integration och assimilation – två känsliga begrepp

I förra veckan bevistade jag ett frukostmöte (jag är Annika här) på Timbro. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö diskuterade förtjänstfullt begreppen integration och assimilation och riksdagsledamoten Maria Ferm kom med kontruktiva påpekanden om t ex att  Johanssons Heinö rapport inte säger något om strukturell diskriminering. Ett viktigt påpekande men inte på något sätt någon avgörande kritik. Istället ansåg Maria Ferm – som är miljöpartist, och mycket engagerad i invandringsfrågor (jag säger inte integration här eftersom det är begreppet som behandlas i rapporten) att rapporten är viktig för att klargöra vad vi egentligen diskuterar.

Jag blev upplyft av diskussionen. Något mindre upplyft blev jag av att läsa inledningen på rapporten men sedan fann jag mycket intressanta resonemang inne i densamma. Samma sak hände när jag läste den debattartikel som  Johansson Heinö senare i veckan publicerade på Newsmill. Fast i debattartikeln är det problematiska än mer framträdande.

Flera inlägg har kommit om rapporten. Men de olika inläggen baserar sig i skiftande grad på de tre olika källorna, samt kanske även på  Johansson Heinös tidigare rapporter. Sanna Rayman i Svd var också på frukostseminariet och hennes upplevelse stämmer helt med min. Jag uppfattade att  Johansson Heinö inte ville tala om Sverigedemokraterna. Han ville inte tala flyktingpolitik, han ville inte ”ta debatten”. Istället ville han klargöra olika begrepp som integration, assimilation, multikulturalism, jämlikhet och identitet.

Han lyfte fram en situation i Sverige där ingen som inte är sverigedemokrat säger ”assimiliering”. Han påpekade också att begreppet har en betydelse i samhällsvetenskapen och en annan i NE. Han sa också att begreppet ”integration” har blivit innehållslöst. Alla gillar integration samtidigt som ingen definierar det.

Han söker en diskussion om hur mycket intregration/assimilation som är önskvärd, och vad de olika personerna i debatten egentligen vill ha. När man säger att integrationen misslyckats, vad menar man då? Menar man då att invandrartäta områden har högre arbetslöshet? Är det då inte så att man på aggregerad nivå jämför grupper för att man vill att de ska vara lika? Att trots att de flesta invandrartäta områdena i Sverige ständigt byter invånare ska de ha samma inkomstnivå som alla andra områden? Är det verkligen integration man talar om om man vill att alla som kommer till Sverige ska bli exakt lika som dem som redan bor här? Är det inte assimilation? Och hur snabbt tänker man sig att de ska ske?

Johansson Heinö tog på seminariet upp exemplet Chinatown. Om ett sådant växte upp någonstans i Sverige så skulle det troligen enligt de svenska mätmetoderna ses som ett misslyckat område. Trots att svenskarna säger sig vilja ha integration – något som ofta tolkas som att man ska få behålla sin kultur men fungera bra i samhället, vara välkommen på arbetsmarknaden etc.

Andreas Johansson Heinös inlägg skulle kunna vara start på en debatt som man kanske kan kalla en metadebatt, men kanske också en start för de politiska partierna att bättre formulera vilket samhälle de vill ha istället för att använda begrepp som de egentligen inte längre har kontroll över.

Jag kommer att återvända till denna diskussion. Särskilt intressant är t ex Johansson Heinös försök att beskriva hur inte vare sig vänstern eller liberalerna argumenterar från sin egen ideologi när de diskuterar mångkultur och integration. Men först måste jag återvända till varför det är problematiskt med tre olika källor.

Debattartikeln inleds med att 100 000 människor flyttar till Sverige varje år. Det är obegripligt varför  Johansson Heinö har denna siffra med över huvud taget. En mer belastad siffra är svår att hitta. Bara en sverigedemokrat kan tycka den är relevant (för att den låter hög och hotfull) eftersom det är en siffra som till mycket stor del innefattar ex svenskar som flyttar tillbaka från Norge. Man måste ha ett särskilt intresse för frågorna om man efter denna inledningen  ska välja att fortsätta läsningen. Inledningen rimmar inte alls med den försäkran som Johansson Heinö gav under seminariet att han inte alls ville diskutera Sverigedemokraterna. Särskilt inte som det står Sverigedemokraterna på första raden i ingressen.

Med detta i åtanke kanske man kan förstå varför Lisa Bjurwald i DN skriver som hon gör. Hennes artikel är fortfarande ganska obegriplig men på ett mänskligt plan kan man nog förstå såväl henne som hennes chef Peter Wolodarskis reaktion. Andreas  Johansson Heinö skulle vinna på att låta en redaktör titta igenom det han skriver före publicering.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Integration och assimilation – två känsliga begrepp

  1. hagwall skriver:

    …för att inte tala om Lisa Bjurwald.

  2. Johan Olofsson skriver:

    Bra, mycket bra skrivet …nästan hela vägen.

    Kritiken mot Newsmill-ingressen är verkligen befogad, men det är fullständigt onödigt att försvara eller ”förstå” Lisa Bjurwald och Peter Wolodarski. Då kan man precis lika gärna försvara och ”förstå” Åkesson och hans väljare.

    Lisa Bjurwald och Peter Wolodarski är i högsta grad medansvariga för att en grupp väljare har fått goda skäl att känna sig ignorerade och marginaliserade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s